Den Ständiga Resan

Hemma i rummet igen och har precis fått i mig mat. Var förbi shock efter jag slutat för att inhandla ny hårfärg. Börjar vara dags att fixa bort utväxten igen. Kom däremot på att jag glömde ta med mig handduken och tshirten jag brukar använda då jag färgar håret. Ajja jag löser det på nåt sätt.

När jag vandrar på den steniga vägen genom livet
När det känns som jag bar på en sorg
Då gömmer sig solen sakta i moln
Och Ordet är adjö
Snart faller snö i mina drömmar

Jag måste resa igen och leta efter tröst
Jag måste leta igen efter ömhetens röst
Jag måste resa igen till nästa höst
Den ständiga resan till nästa höst
-Opeth (Marie Fredriksson Cover)

Fick en sån här jäkla dipp i humöret igen. Vill lägga mig ner och gråta. Eller allra helst ha nån som kramar om mig och säger att det blir bra nån gång. Inte för att jag tror det nånsin blir det men man kan ju alltid hoppas. Eller är det det som är felet? Att jag får mig själv att hoppas, får mig själv att tro att det nån gång ska bli bra medan det egentligen aldrig kommer bli så.
Jävla skit vad jag är less på det här. Kan inte folk bara sluta ljuga hela tiden? Varför inte bara säga som det är istället? Jag vill ha mina vänner här. De som vet vad jag menar, de som inte ställer frågor utan bara förstår, bara finns där för en. Känns som att de är oändligt långt borta och jag känner mig vilsen. Vilsen i mina tankar och vilsen i mig själv.

Too Much Love Will Kill You

Chillmusik och slösurfing mitt i natten. Det är vad jag ägnar mig åt just nu. Och att tänka alldeles för mycket.

Förstår mig inte alls på känslor och sån skit ibland. Att saker som man egentligen inte borde bry sig så mycket nu längre kan göra så satans ont att få reda på. Det är väldigt sällan jag gråter, även om det är oftare nu än för nåt år sedan, men nu ikväll brast det fan rejält. Tur att jag kunde ringa till Sarah och prata av mig och reda ut tankarna lite.

Too much love will kill you
Just as sure as none at all
It'll drain the power that's in you
Make you plead and scream and crawl
And the pain will make you crazy
You're the victim of your crime
Too much love will kill you
Every time
-Queen

Black and Orange

Har äntligen sytt färdigt mina shorts i lagfärgerna orange och svart. Kände mig inte ha råd att beställa några från usa som några av andra gjorde, så jag köpte tyg och tråd för 176:- och sydde mina egna. Imorgon blir det att ha dem på träningen och se hur de känns, men av det jag provat nu medan jag sytt så är de jäkligt sköna.

----------------------------------------------------------------------------------------
Följande skrivs som en pepp för mig själv och för att få ur mig lite tankar.

Tog även tillfället i akt att träna mig på att vara med på bild utan att dölja en massa, eller hur man då ska uttrycka det. Bli vän med mig själv och sluta upp med mina nedvärderande tankar om hur jag ser ut.
Har annars alltid på mig strumpbyxor på benen och en tröja eller kofta för att inte visa armarna. Är helt omöjligt för mig att visa mig utan nåt på armarna. Har blivit lite bättre eftersom förut använde jag munkjacka året om, även på sommaren då det var +30 ute. Nu kan jag i alla fall ha tshirts utan något över. Men linnen eller klänningar utan ärmar, big no att ha det utan en kofta eller annat över.

Men nu i och med roller derbyn så har vi ju matchlinnen. Och då kommer jag ju tvingas vara utan. Går som inte att ha en tröja över med alla skydd, plus att det bara blir jävligt varmt då. Så det är bara bita ihop och försöka tänka positivt. Lär förmodligen ha stor ångest första gången jag ska ha mitt linne och vara kring andra. Men förhoppningsvis blir det bättre efter ett tag.

Har bestämt mig för att jobba ännu hårdare med att bli vän med mig själv i år. Jag har kommit en bra bit mot för hur det var innan men det är fortfarande än bit kvar. Och om folk tycker att jag är negativ och självkritisk nu så har ni ingen aning om hur det var tidigare. Jag försöker verkligen nu. Har fortfarande svårt att ta komplimanger och tränar på att säga tack istället för att säga emot. Även om jag inte alltid lyckas med det.

Målet är att en dag kunna ha ett linne eller en klänning på mig utan att behöva ha en kofta över. Och utan att jag ska ha ångest över att jag inte har på mig den där jäkla koftan.

Skoltiden i Sorsele förstörde verkligen så sjukt mycket för mig och jag har fortfarande inte kommit ifrån det. Allt jag fick höra då sitter kvar och ekar i huvudet då jag ser mig själv i spegeln de dagar som är sämre. Men de ska inte vinna över mig. Jag lever fortfarande och nu gör jag allt vad jag vill mer än någonsin. Och jag vet att jag ska klara det nån dag.

Klagardag

Är inne i en lite sämre period nu. Stress och ångest inför allt skolarbete som jag borde fixa men inte orkar ta tag i. Längtan efter få att komma bort från Norrbotten. Sömnbrist eftersom jag inte kan sova om nätterna fast jag försöker. Och då jag sover vaknar jag och är lika trött som då jag la mig. Utbrott på bilen eftersom den strular en massa och jag får köra och hålla i bildörren på väg till jobbet eftersom låset fryser ihop och man inte kan stänga den. Tatueringsabstinens till tusen. Saknad efter en viss person. Depp över att saker inte kan bli som man hoppats på att de skulle bli. Trött på att allt alltid skiter sig.

Listan kan göras lång, men det hjälper ju egentligen inte att klaga även om det är skönt att göra det ibland. Men nu har jag klagat nog för den här gången!

Det bra är i alla fall Roller Derbyn. Var på träning ikväll och det var så jävla jobbigt med så sjukt värt och så sjukt roligt! Gjorde mig helt klart på bättre humör! Sen återstår det ju att se om man kan gå imorgon eller inte..

Just A Thought

Var ute och rullade för ett tag sen och bland det första jag möts av är ett gäng tjejer som sitter ute som jag rullar förbi. Dessa pekar på mig och skrattar. Kanske för att de tycker jag är konstig, tjock, för att jag åker rullskridskor eller nån annan konstig anledning. Ingen aning om varför och ska jag vara ärlig så bryr jag mig inte. Inte nu länge.

Hade det här hänt under högstadiet hade jag antagligen tagit åt mig mer. Kanske att jag hade slutat vara ute och rulla i rädsla för att det skulle hända igen. Men nu orkar jag inte bry mig längre, jag gör det jag tycker om att göra och så får andra tycka vad de vill om saken.
Den här händelsen fick mig återigen att inse hur mycket jag ändrats sen sorsele-tiden, hur mycket jag ändrat mitt tankesätt och att jag i alla fall blivit lite mer vän med mig själv.

Visst jag är fortfarande väldigt negativ av mig ibland, men det är så jag är och det är bara vänja sig vid det. De som inte känt mig sen tidigare förstår nog inte hur jag var förut mot för hur jag är nu. Men det kanske är lika bra det. Det viktiga är att jag själv märker skillnaden och att de saker jag gör för att må bättre med mig själv faktiskt hjälper, även om det går jävligt långsamt.

Men nog om det, här är lite random bilder från ikväll, sjukt spännande att se lite blommor.

Lithium

"I can't hold on to me,
Wonder what's wrong with me.

Lithium, don't want to lock me up inside.
Lithium, don't want to forget how it feels without...
Lithium, I want to stay in love with my sorrow.

Don't want to let it lay me down this time.
Drown my will to fly.
Here in the darkness I know myself.
Can't break free until I let it go.
Let me go"
-Evanescence

Känner mig ensam och borttappad. Vet inte riktigt var jag har mig själv i mina egna tankar. De är alldeles för många så att jag som på nåt sätt tappar bort mig i dem. Det känns som om jag saknar bitar av mig själv. Hatar då man ligger ensam i sängen, försöker sova, men tas över av alla tankar. Och av ensamheten.

A Fair Judgement

Losing sleep, in too deep
Fading sun, what have I done
Came so close to what I need most
Nothing left here
Cut the ties, uncover disguise
Left behind all intertwined
Lost control, moved out of the role now
Nothing's left here
Leave it be
It was meant for me
Soul sacrifice
Forgot the advice
Lost track of time
In a flurry of smoke
Waiting anxiety
For a fair judgement deserved
-Opeth

Sex månader och tre veckor. Sen var det slut. Orkar inte med att aldrig träffa den man älskar. Fyra månader sedan senast vi sågs. Ingen av oss har råd att kunna träffas den närmsta tiden. Osäkerhet om när vi ska kunna ses. Hur lång tid ska det ta? Kommer det ta lika lång tid innan vi ses igen efter det? Sex månader och tre veckor. Träffats två gånger under hela den tiden. Alldeles för lång tid emellan för att jag ska klara av det. Känner mig misslyckad. Varför orkar jag inte mer? Varför är jag som jag är. Jävla ångest. Jävla klump i hjärtat. Har antagligen gjort sämsta beslutet någonsin. Första och enda jag älskat. Och så orkar jag inte mer än så. Det gör så ont inom mig. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Klistrar på ett leende och hoppas att ingen ska se hur ont det gör. Det är ju trots allt mitt fel att det är slut.

All Alone With My Thoughts

Ska snart ta och sova, finner ingen mening vid att vara uppe bara för att. Känner ingen mening med nåt just nu, vill bara ligga i sängen och dra täcket över huvudet och gömma mig där, länge. Hatar när jag får den här känslan. Speciellt eftersom man tappar orken att göra allt man ska göra. Klart att den alltid kommer fram då man har som mest att göra också. Antagligen därför det blir så här, för att jag ska påminnas om att jag har alldeles för mycket som ska göras och att jag inte vet hur jag ska hinna med allt på en gång. Känner mig värdelös. Känns som om jag misslyckas med allt jag gör eftersom jag inte har tid att göra det ordentligt. Och nej, jag vill inte ha medlidande eller uppmärksamhet eller tycker att det är mer synd om mig än om andra. Vet att det är många som har mycket att göra och som mår dåligt för det. Jag vill bara skriva av mina tankar här och nu så att jag kanske kan få sova lite mer ordentligt i natt än vad jag brukar göra då jag bara ligger och tänker på en massa saker fram och tillbaka.

Idag var pappa här, vi var och hämtade min bil. Notera MIN bil, jag har alltså en egen bil nu som jag själv står ägare för. Inte min lillebrors bil som jag bara lånade och som de tog tillbaka till Slagnäs då jag var i USA. Utan nu har jag en egen bil, som dessutom är en kombi så att jag kan frakta kontran i den ifall jag skulle behöva det. Vilket jag gör till helgen då vi har spelning.

Igår beställde jag tågbiljetter, onsdagen den 27 oktober åker jag ner till Värmland och får äntligen träffa min älskling igen. Bara en dryg månad kvar nu och sen får jag vara med honom i några dagar i alla fall. Åker hem på söndagen igen. Så tre och en halv dag får jag vara med honom, känns bättre än inget alls, helt klart.

Nu ska jag försöka sova. Se om jag kan få stopp på tankarna, tvivlar på det men man kan ju alltid hoppas. Imorgon blir det Luleå. Godnatt.

Trapped With My Thoughts

Sitter på internetcafét och ska snart hem och äta. Har jobbat tre dagar nu och det funkar väl. Är väl ett helt okey ställe att jobba på om man bortser från att det inte är nåt jag vill hålla på med och att jag inte tycker fullt så mycket om alla jag jobbar med. Men man kan ju inte komma överens med allas åsikter hela tiden.
Imorgon ska jag åka till Arvidsjaur för att få min arm röntgad så att jag kan få en tid sen och få veta om det är nåt fel med den sen operationen. Brukar ju få riktigt ont i den ibland och så låser den ju sig då och då.

Nu då man inte har internet hemma märker man verkligen av hur mycket jag har blivit beroende av att kolla min mail och mina sidor då jag vill. Dessutom brukar jag ju oftast vara inne på Helgon på kvällarna och skriva med en massa roligt folk, men det går ju inte nu. Däremot så ska vi tydligen få låna en dator av en sen på torsdag, så då kan jag vara inne mer. Lär kanske bli mer inlägg också om jag bara kommer på nåt att skriva. Händer ju egentligen inte så mycket i skogen.

Det som händer är väl att jag får mer tid för mina tankar, vilket kanske inte alltid är det bästa. Tänker ju alltid för mycket och nu på jobbet blir det ju att man sitter ensam ibland då man matar folk inne på ett rum och då tänker man ännu mer. Borde verkligen ringa honom. Har inte smsat med honom sen fredags för jag ville se om han skulle skriva först nån gång som han gjorde tidigare. Men jag har inte hört nåt från honom än så jag tror jag ska skriva och se hur det är med honom ikväll. Får väl se helt enkelt hur jag gör, men jag borde ta tag i det snart..

Questions From Inside

Håller på att packa ihop det som ska med på spelningen i Arvidsjaur och lagar mig nåt att äta. Åker med bussen till Arvidsjaur 14.10, vet inte riktigt var jag ska göra där sen medan jag väntar på att de andra ska komma, men det löser sig nog, Kajsa ska ju också åka bussen så jag är ju inte ensam om det.

Gör ont inom mig nu igen. Varför ska jag alltid lyckas tjorva till det med mina känslor? Lovade mig själv att undvika så mycket som möjligt att tycka om folk för mycket och så går jag och blir kär. Om jag nu är det? Har inte känt så här tidigare i alla fall. Och det gör så ont inom mig av saknad nu. Har inte träffat honom på en vecka och jag vet inte när jag kommer hinna se honom igen. Åker ju till Slagnäs och börjar jobba på söndag och jag vet faktiskt inte när jag ska tillbaka till Piteå nästa gång. Enda jag vet är Pdol och det är ju mer än en månad innan det är.
Har ångest och vet inte vad jag ska göra. Vill prata med honom om det men samtidigt vill jag ju inte smsa eller nåt sånt, vill träffa honom och prata med honom. Synd bara att han jobbar så sent hela tiden, annars hade jag kunnat vara med honom i tisdags- eller igårkväll. Men inte det inte.

Jävla känslor. Hatar då man inte vet vad man ska göra. Och hatar ovissheten, att inte veta hur den andre tycker, känner och tänker. Kärlek och förhållanden är bara jobbigt. Tror det är det som oftast får mig att må dåligt nu för tiden. Verkar sällan ha den turen att de jag faller för tycker likadant om mig. Hoppas på att det är annorlunda den här gången. Hoppas jag hinner se honom innan jag åker till skogen och blir fast där. Hoppas jag hinner prata med honom om det. För jag vill faktiskt hellre höra att han inte tycker samma sak än att gå runt och fundera kring det hela tiden.
För det är ju så med mig, jag tänker alltid alldeles för mycket.

Somewhere Safe

Nu är det så där jobbigt igen och jag vet inte riktigt vad jag ska tänka och tro. Att jag alltid ska börja tänka för mycket när det gäller mina känslor. Velar en massa fram och tillbaka utan att egentligen komma nån vart. Var länge sen jag kände mig så trygg som i fredags och nu känner jag bara en stor saknad. Och så fort jag känner så blir jag rädd. Jag vill inte känna för mycket för någon, undviker det så mycket som möjligt. Vet att det bara innebär att man blir sårad i slutändan. Jag tror inte på kärlek för min del, eller förhållanden heller för den delen. Så varför vill jag ens veta hur han känner. Varför vill jag bara vara med honom nu. Få ligga där och känna mig trygg för en gångs skull.
Jag vet att jag oftast bara tycker om folk mycket, men inte nog mycket för att vilja vara ihop med någon. Är lite jobbigt ibland, men det går inte att göra något åt, jag tror inte jag kan bli kär. Kanske man borde chansa ändå ibland, våga låta känslorna ta över och hoppas på det bästa, att man inte är ensam om att tycka så. Men jag vet inte, har ingen aning om det kan vara så nu eller om jag bara drabbats av vårkänslor eller nåt. Får väl se vad som händer helt enkelt, ville bara skriva av mig lite först.

Weakness

Känslan passade som så bra in på hur jag känner nu på nåt sätt..

Vissa dagar orkar jag inte med mig själv med mina tankar och känslor, det här är en sån dag. Stress, ångest och saknad bildar en stor klump inombords som verkar ta över allt. Tar över lungorna och hjärtat, det blir svårare att andas och allt känns bara tungt. Känner igen det så väl, vet att det går över efter ett tag, men hur länge ska det ta den här gången..

Loosen My Strings

Vissa dagar vill man helst bara gömma sig under täcket och aldrig mer komma fram, just nu känns det så. Har inte alls känt så tidigare idag utan det blev det nu sen jag kom hem och insåg hur mycket jag egentligen har som ska göras den närmsta tiden, speciellt under lovet. Blir inte bättre av att min kropp tappar all ork så fort jag kommer hem till lägenheten. Jag äter dåligt, sover dåligt och stressar ständigt, ingen bra kombination och det börjar märkas av allt mer. Under hur länge till man kan fortsätta med att inte låtsas om att jag borde skärpa till mig.

Idag har jag varit ljudtekniker för tvåorna hela dagen på deras skoldans. Efter skoldansen på dan (två föreställningar) följde jag med Lisa hem, pratade och tog det lugnt. Vi åt även pizza innan vi åkte tillbaka till skolan för att vara på Musikcafét med samma låtar. Under dagen var vi tre som turades om att sköta ljudet sen på kvällen var det bara jag eftersom de andra skulle sjunga på Evves projektarbetskonsert. Däremot var ju även Micke (vår mentor) med på kvällen så jag var ju inte helt själv. Var i alla fall riktigt roligt att sköta ljudet och jag hoppas verkligen att jag tar mig in på ljudtekniklinjen sen.

Wake up in the morning
Get into bed
closing my eyes
I rest my head

There is no arrangement
No time no place
It's gone in the wind
and left no trace

Who can say,
maybe or whatever.
It's up to you
You know you can
trust me
I'll make it up to you

You move with the action
You loosen my strings
Your fingers
can smooth out my jangles
and all those things

Grease on the handle
and the tangles
in my hair
They always seem
to go together
I don't care
-Deep Purple

My Life Is Like A Roller Coaster

August Burns Red på House of Metal

Har precis duschat efter att ha kommit hem från rep med bandet. Var ett riktigt roligt rep och vi jammade fram början på en ny låt, blir väl att fortsätta med den nästa rep. Lite tråkigt att Sarah inte kommer vara med och repa nu på ett tag men hon är ju i Thailand nu så det går ju inte att göra så mycket åt det, hoppas du har det bra i Thailand Särry.

Annars vet jag väl inte riktigt vad jag känner idag. Allt känns som upp och ned, jag är glad fast samtidigt inte. Förstår inte riktigt hur allt kan ändras så snabbt hela tiden. Ett tag tror och hoppas man att det är på ett sätt och sen händer det nåt som gör att det blir helt annorlunda. Och hur ska man egentligen veta vad man känner då man aldrig lyckas komma fram till något utan alltid ändrar sig. Tänk om man vore känslolös, då skulle man slippa sitta och fundera över vad man egentligen känner och vill. Man skulle slippa den huggande smärtan då det visar sig att det inte kan bli som man hoppas. Fast det är väl det som är livet. Att man inte ska veta vad som händer och att det man tror är, kan försvinna lika snabbt som det kom. Det är ju ändå inte första gången det händer, och det lär knappast vara den sista, synd bara att det gör lika ont varje gång.

Men för att återgå till det vanliga livet och inte mina tankar så kan jag ju säga att vi återigen har sovmorgon imorgon. Och det bästa av allt, vi har Ljudteknik igen, något jag saknat då vi haft musikalrep istället. Bokade även tid och skolsystern idag för att göra ett hörseltest för att se om jag har normalhörsel eller inte. Vad jag vet har jag då inget problem eller så, men för att söka till ljudteknik måste man skicka in ett intyg på att man har normal hörsel. Pratade först med de på vårdcentralen men där tar de 600 spänn för att man ska få ett intyg. Tur då att även skolsköterskan gör sånt för så blir det gratis.
Nu ska jag i alla fall fixa lite saker innan jag ska sova, ha det bra tills nästa gång.

So Empty Inside

Det känns så tomt inombords. Hela dagen har varit upp och ned och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Vet inte hur jag ska göra eller vad jag ska säga trots att jag ständigt funderar över det. Vet varken ut eller in och det är finns ingen annan än jag som kan komma på hur jag ska göra med detta. Kan inte skriva vad som hänt. Orkar inte och vill inte. Inte här och inte nu. Var bara tvungen att få ur mig lite. Förlåt om jag förvirrar er men jag är så förvirrad själv just nu.

I Feel Alive Again

Bilden är från In This Greys spelning i Black Box innan jul, håller på att redigera bilderna till dem nu så att de ska få dem. Hade ju tänkt göra det innan lovet men jag hann inte och sen hade jag ju inte dator och internet då jag var i Slagnäs och efter det har det varit så mycket annat som jag gjort istället.

Första dagen på skolan efter jullovet idag då. Är faktiskt rätt stolt över mig själv för att jag tog mig upp i tid och dessutom hann med att äta frukost. Tänk vad bra om jag kunde fortsätta med det, men det känns som om det bara kommer funka nu i början och sen kommer jag återgå till mitt vanliga morgonstressande. Var väl annars rätt mycket som vanligt på skolan, roligt att träffa alla igen, men jag hade nog hellre haft mer lov och kunnat göra andra saker.
Efter skolan gick jag till stan själv och fyndade ett linne för 50kr och en bh för 99kr, inte helt fel det. Skulle väl vilja shoppa lite mer kläder men jag känner mig inte ha råd nu om jag ska köpa en laptop och ha råd med konsertbiljetter och resor. Så det är bara vänta på att jag jobbat ihop lite mer pengar.

Mår förresten bättre nu än på länge, har haft en lite sämre period ett tag men saker som hänt de senaste dagarna har fått mig att känna mig levande igen på ett helt annat sätt. Hoppas bara att det fortsätter så här.
Men nu ska jag snart ta och sova om jag ska lyckas ta mig upp och hinna äta frukost imorgon också.

I feel alive again
For the first time in a long time
and I think it's all because of you
Please stay with me a while
I just want to be next to you
Just a little bit longer
Thanks for being you

Dazed And Confused

Man borde vara ute och gå oftare. Det är ett bra sätt att försöka få koll på sina tankar. Samtidigt som det kan göra en ännu mer förvirrad. Att bara gå och tänka. Låta fötterna föra en vart som helst medan man försöker reda ut allt som finns där inuti. Blir man nånsin bättre på att veta hur man vill ha det? Som det här med känslor. Det känns så ensamt då man inte har någon. Man vill inget hellre än att hitta någon man kan vara med, mysa med, nån som förhoppningsvis även vill vara med en. Men samtidigt är det just det man inte vill. Rädslan att såra ännu en finns fortfarande där. Se bara hur det gick förra gången. Alltså första gången. Det var inte så jag tänkte det. Men det blir väl aldrig som man tänker heller. Och jag tror fortfarande på att jag gjorde det rätta trots allt det man fått höra efteråt.

Är det egentligen så att jag är rädd att bli sårad själv? Att jag inte vågar ta chansen att släppa någon riktigt nära. Rädd för att se vad som kan hända om jag låter någon ta del av det som gömmer sig där inuti. Saknaden finns också där. Saknaden av en person som jag vet inte bryr sig om mig på det sättet. Som alltid. Jag lyckas alltid falla för dem som jag vet det aldrig kommer bli något med. Kanske det också är ett sätt för mig att skydda mig. Att jag faller för de jag inte har en chans med. För att undvika att det ens skulle bli nåt. Problemet är väl dock det att de från början fått en att tro att det kanske finns en chans att de gillar en. Att man hinner få upp förhoppningen och sedan vägrar släppa taget om det lilla hopp som fortsätter finnas kvar. Trots att man vet att de inte bryr sig. Och det har hänt allt för många gånger. Jag kan ju erkänna att jag fortfarande har kvar hoppet. Även om jag vet vad som gäller och vad personen i fråga tycker. Eller ska man säga personerna? Mysko det där att man kan fortsätta tycka så mycket om mer än en. Innebär det att det inte är äkta kärlek då? Bara för att man lyckats falla för flera som man av okänd anledning fortsätter tycka om.
Som sagt, ibland blir man bara mer förvirrad av att känna efter och försöka reda ut vad man känner, så nu ska jag sluta förvirra mig själv ännu mer..

Been Dazed and Confused for so long it's not true
Wanted a woman, never bargained for you
Lots of people talk and few of them know,
soul of a woman was created below
You hurt and abuse tellin' all of your lies
Run around sweet baby, Lord how they hypnotize
Sweet little baby, I don't know where you've been
Gonna love you baby, here I come again
-Led Zeppelin

It Hurts Deep Inside

Nu är jag återigen tillbaka i Piteå. Var riktigt roligt i Lycksele på Red Hot Festival i helgen, var ju där med Kajsa. På fredagen såg vi bland annat High Speed Generation, några som vi senast såg i augusti -08 på bilträffen nere i Kramfors. Så det var ju inte alls fel att äntligen få se dem igen, och de har ju blivit väldigt mycket bättre sen senast. Lördagen bjöd på band som Di Maggio Bros och The Bellhops, för båda banden var det första gången de spelade i Sverige. Efter helgen kände man sig i alla fall peppad för att försöka dra igång rockabillybandet snart. Jag och Kajsa har ju prata om att starta det sen vi gick i ettan men det har inte blivit av eftersom jag inte har nån kontra än. Jag vill ha en men det är ju rätt dyrt och de mesta av pengarna jag hade gick ju åt till körkortet. Men nu håller jag på att försöka spara igen, även om det går lite segt med tanke på allt annat jag hittar på att fara på..

Efter att vi varit i Lycksele åkte jag hem till Slagnäs för att hinna vara lite där också eftersom det ändå är lov. Sen igår åkte jag till Moskosel för att hälsa på Kajsa och Lisa. Vi satt och såg på Step Up 2 the streets och The Boat That Rocked. Och så idag åkte jag då tillbaka till Piteå. Passade även på att vara föbi kupan och inhandla kläder som jag ska ha på lördag då det är fest hos Sarah, alla måste nämligen vara utklädda. Anledningen till att jag åkte tillbaka till Piteå nu och inte var kvar i Slagnäs längre var för att jag har endel bilder att fixa och skicka till band. Har däremot inte orkat börja med det idag utan det får jag försöka göra imorgon.
Bilden ovan är från Slowgates spelning på Nordic Rage i höstas.

It hurts so much inside
I miss you
Do you even know how I feel for you?
I wish you were here
I miss you so much it hurts inside

Blood Red Skies

Ännu en bild från Mustasch i fredags

Känns som att jag är helt tom idag. Kommer inte på minsta lilla att skriva om. Känns som om jag inte orkar mer, vill vara för mig själv men det går inte. Allt på grund av att jag har så svårt att säga ifrån. Men jag kan ju som inte skicka ut någon på gatan heller? Fast jag trodde ju samtidigt inte att det skulle bli en sån lång tid. Borde ta tag i det coh säga att han måste hitta eget snart, så att jag får nånstans att vara själv igen. Kanske jag mår bättre igen. Kändes ju så bra i helgen då jag var ensam, jag behöver ha den möjligheten antar jag. Och så jag kan börja spela mer igen. Spelar ju inte så mycket då det finns folk som hör. Men nu ska jag se till att sova, godnatt.

As the end is drawing near
Standing proud, I wont give in to fear
As I die a legend will be born
I will stand, I will fight
You'll never take me alive
I'll stand my ground
I wont go down
You won't break me
You won't make me
You won't take me,
Under blood red skies
-Judas Priest

Bad Memories

Fick det här inlägget idag på min bilddagbok. Intressant att han/hon inte kom på nåt bättre än att jämföra mig med en bäver, men om de tycker det så. Bryr mig väl inte så mycket om det, visst det är ju inte kul att läsa sånt, men samtidigt har jag hört värre genom åren. Och nu har jag ju försökt strunta i allt det eftersom det ändå inte tjänar nåt till att må dåligt över det. Visst, jag tänker fortfarande hur det var där ett tag i högstadiet, och mitt självförtroende är fortfarande inte det bästa sen den tiden. Men jag håller på att bli bättre nu, eller vad man då ska säga.

Livet är för kort för att slösas bort på att inte leva det som man själv vill det. Jag är egentligen mest sur på mig själv för att jag tog åt mig så mycket av allt förut så att det nu förstört en hel del av de saker jag velat göra. Men nu håller jag på att ändra på det, försöker att tänka mer på hur jag vill ha det och vad jag vill göra istället för att tänka på vad jag tror att andra skulle tycka om det. Inte så att jag ville bli "populär" eller vara likadan som alla andra tidigare, för det var inte det jag ville, det var bara det att jag inte vågade göra allt jag kände för bara för att jag var rädd att det skulle bli värre.

Synd att det tog mig så lång tid innan jag insåg allt det här. Och att det fortfarande får mig att tveka ibland. Fortfarande får mig att känna mig osäker, dum, ful, obetydlig, värdelös och allt det där. Men jag försöker då i alla fall nu för tiden. Och jämför man mig nu och innan jag flyttade till Piteå och började estet är det en väldigt stor skillnad. I alla fall enligt mig och några av dem som kännt mig länge. Det är en bra skillnad, och det ska bli ännu bättre, jag är på god väg tycker jag då.

Men nu ska jag sluta skriva ner det jag för tillfället tänker och istället fortsätta förbereda låten som jag har valt att vi ska spela på ensamblen imorgon med min grupp, nämligen All Around Me med Flyleaf, lyssna på dem om du inte hört dem! See you!