Hope Leaves

Den här dagen hade ju kunnat börja bättre men jag antar att det krävs såna här dagar också för att väga upp med alla superbra dagar. Är fortfarande väldigt förkyld efter helgen, svårt att andas och lite ont i halsen men det lär jag överleva, blir väl bättre snart. Regnet öser ner ute, inte för att det gör nåt heller eftersom jag ändå tänkt vara inne och fixa massor med saker som jag inte hunnit tidigare. Plus då för att kurera mig.

Det som däremot inte känns helt bra och som inte går att göra så mycket åt är smärtan och sorgen inuti. Den som kommer av att veta att jag gjort någon jag tycker om ledsen. Att jag nu avslutat en fin tid för att det inte kändes helt rätt och om det inte känns helt rätt ska man inte fortsätta med det eftersom det bara kommer såra ännu mer i längden. Det vet jag om, men det känns fortfarande så jävla jobbigt då man ska behöva ta det beslutet om hur man vill göra, och att sen berätta det för den andre.
Känslor kan verkligen vara så jäkla jobbiga. Att tycka om någon väldigt mycket men fortfarande inte nog mycket för att vilja vara ihop, varför blir det så? Kanske är det för att jag inte helt vågar lita på folk efter allt som hänt, kanske för att jag är rädd för att bli fast, att inte ha samma frihet att åka vart jag vill. Kanske för att jag inte helt vågar lita på mina känslor.
Det kan finnas tusen orsaker och jag vet helt enkelt inte, då det kommer till sånt så har jag egentligen inte så stor aning om vad jag vill och vad jag är ute efter. Jag har däremot lärt mig att jag ska lita på min magkänsla och om det inte känns helt hundra så ska man inte fortsätta även om det känns bra då man är med personen. Speciellt inte om den andre vill nåt mer medan man själv känner att det kanske inte skulle funka. Och att fortsätta dejta då känns som att det bara kommer såra och skada mer än det hjälper, så man får helt enkelt ta det svåra valet att säga hejdå. Att avsluta det, trots att det gör så jäkla ont.